Helena Eriksson,
poeten, skickade ett mail till mej om att experimentera, intressant,
tyckte jag och i natt när jag ändå inte kunde sova,
gick jag upp och antecknade några punkter.
Det ser det ut som
att de manliga konstnärerna ”experimenterat mera” – de
kvinnliga har inte haft samma tillåtelse. Exempel ur min egen
erfarenhet: När jag – som fått feber redan i gymnasiet när
jag slog upp James Joyces Finnegans Wake – kom med min roman nummer
två: Klotjorden (1970) som handlar om mänsklighetens
sista dagar, sa Bonnierförläggaren Åke Runnquist ”Hit
men inte längre”.
För att finna
material om framtiden när jag arbetade med Klotjorden gick jag
till KB och beställde ur kartoteket fram de konstigaste böcker
jag kunde hitta. Tog sen egendomliga meningar ur dem, meningar som
jag bearbetade och satte in i nya sammanhang – redovisade förresten
detta sedan i min kommentar Klotjorden 1980 som gavs ut tio år
senare. Det var en väldigt rolig metod, jag minns fortfarande en
mening ur en resebeskrivning från 1826:
”Allt
vad en människa kan tugga, det må vara fisk eller kött,
lika mycket vilket djur
som helst, det må
stinka eller icke, det äter Jakuten och Tungusen, till dess de
fått nog”.
En annan bedrift
som jag är stolt över handlar om hur jag arbetade in ordet
Heterozygoten på första sidan i en synnerligen lång
mening. Men jag hade också ett ”eget” material som jag noga
gömde i texten.
Förutom några
få manliga författare som kanske enbart har begåvning
åt det experimentella hållet så ser det rent
allmänt ut så bland författarna att behovet att nå
en större läsande publik så småningom tar över.
Kanske verkar det vara så i mitt fall, jag vet inte. Mera är
det nog så att jag har kvar en del metoder från
experimentåren när jag arbetar.
När jag efter
väldiga förberedelser skulle klara ut starten och första
sidan av det som sen blev Tio syskon i en ömtålig
berättelse var jag full av ångest. Bokens första
åtta rader var klara, dem hade jag jobbat länge med men
kom inte vidare. Beslöt en dag mycket medvetet att ta fram fem
på måfå valda böcker ur bokhyllan samt hämta
ett ord från varje förstasida. Ordet värdshusport
kom på det sättet in på textens tolfte rad. En
bibliotekarie som jag känner blev helt bestört när han
hörde om detta och förmanade mej att inte berätta om
det, han upplevde det som fusk. Det är det ju inte, mitt
undermedvetna tänder på vissa ord och uppfattar något
som möjligt, mitt undermedvetna vet redan hur romanen ska bli
och ser vad som hör samman med den.
Jag minns hur jag i
början av 2006 hade våndats länge över material
till den roman som kom att få namnet Silkespappersmönstret.
Jag startade med en utmaning, tog tre till synes absolut oförenliga
faktorer och sa Uppgiften är att förena dessa, bygga samman
dessa till en helhet och hur gör jag det?
Jag tror att jag på
det sättet kanske nådde ner i djup som jag inte skulle ha
nått annars. Men jag hade inga garantier, bara min brinnande
längtan att svara på en utmaning som verkade vara vald
helt på måfå.
Nu har jag ställt
samman det jag skrev i natt och måste strax ge mej av till ett
sammanträde.
