Tidigt i mitt liv var det så här: Mitt behov av att bli konstnär var större än allt annat. Mitt behov av att inte vara anställd var jättestort. Mitt behov av pengar var jämförelsevis litet.
Så småningom visade det sej att jag inte var beroende av snabb bekräftelse och kunde slita länge med samma projekt.
Jag är den undangömda författaren till Undangömda berättelser, föddes som satiriker men längtade efter värme. När jag kom med min roman nummer två sa någon: ”Dina texter nu är så kalla!” men kritikerna sa: ”Äntligen en kvinnlig samhällssatiriker!”
I mitt inre består jag av två delar, Ordningsmänniskan och Vilden. Den förra är mycket starkare och kan endast dompteras av Vilden om Vilden får leka och skämta.
Jag har ett skafferi av böcker av författare som skrivit scener som jag går och tänker på. Det är författare som sökt skildra vad det är och innebär att vara människa.
Letar efter brinnande scener där allt av liv och död möts på en enda rad. Ett exempel är flickan som försöker sy sej en svart behå av sin döda farmors sorgslöja. Sådana skärnings-punkter där liv och död kolliderar finns förmodligen i allas liv. Inte alltid är de så tydliga men det är när det svider som det gäller.
Vad jag söker är någon sorts värme och enkel närhet. Det uppstår en feber inne i mej när jag hittar en scen i mitt eller någon annans liv som har denna laddning.
Rent allmänt är en författare en korsning mellan Spion och Gud, letar överallt, bestämmer vad som ska vara med. En författare kan ta fyra ämnen som inte hör samman, hon lägger ett i varje hörn på ett papper och arbetar för att sammanfoga dem, tvinga ihop dem… frågar sej hela tiden ”Vad är det för sammanhang som jag inte ser, vad är det som jag är blind för?” Förmodligen är det så att under arbetets gång tvingar man på det här sättet upp det undermedvetna för att hjälpa till.
Man har kanske några grundfigurer som återkommer gång på gång och det har man bara att finna sej i.
Personligen tycker jag om att skildra dödsrikesnedstigningar och himmelsfärder men är i allt övrigt verklighetsanknuten.
Alltid måste jag förklara att ”Huvudpersonen är icke jag” men personen ifråga kan ofta ha lånat några av mina erfarenheter.
Den första meningen är inte så lätt att hitta. Den kan liknas vid ett lok som sedan ska dra de andra vagnarna med sej. Man arbetar och hela tiden kämpar man med frågan om hänsyn till de människor, levande och döda, som man lånat något av. Frågan om hänsyn är viktig men att hitta människomönstren måste vara viktigare.
Varje upplevelse som man själv haft är möjlig att tolka på nytt allteftersom man får avstånd till det som hände. Det verkar egentligen som om inget i världen kan skildras totalt uttömmande, det finns alltid material som inte kom med och en djupare tolkning att göra.
Man vill bygga en båge. När ingen ser vad man velat åstadkomma säjer man: ”Jag försöker igen!”
